låter bläcket flöda och fyller tomma ark
Min mage är full av små, små fjärilar som rusar runt i kroppen och tvingar fram ett leende gång på gång på gång. Livet är fantastiskt och oförutsägbart.
Idag ligger världen för mina fötter. Natten i dina armar påminde mig om allt världens ljuvliga. Du har visat mig dina kyligaste sidor och det gör att jag uppskattar dina varma desto mer. Någonting har hänt mellan oss, blivit helare, lugnare. Jag vilar lugnt i detta.
Jag ska äntligen få det jag önskat. En ärlig chans. Det finns inga löften om hur länge, kanske inte tills döden skiljer oss åt. Men en ärlig chans att få älska tills kärleken tar slut, inte tills omvärlden gjort det allt för svårt. Jag bryr mig bara om att mitt hjärta ständigt talar, längtar, sjunger efter dig.
Att varje minut med dig är så, så värdefull.
Vissa saker är svåra att höra. Men jag tänker inte vara rädd. Jag tänker hålla fast vid kärlek, förtröstan. Inte sjunka till rädsla och panik. Jag tänker inte livet utan dig. Jag tänker kärleken till dig.
Men visst ångrar jag. Att jag inte tagit vara på tiden och nuet. Att jag mått så dåligt att jag inte kunnat njuta av det vi haft. Det känns så otroligt orättvist, ett sådant slöseri. När jag nu gjort vad som helst för en minut, en sekund i dina armar. Att få viska i ditt öra, allt vad jag känner.
Fast jag tänker inte bäva. Inte fega ur. Jag bryr mig inte om vad du svarar - jag säger åt dig att jag älskar dig, att jag saknar dig. Min känsla är oberoende av din. Jag har inte hängt ut mig för att jag är ärlig, jag har varit modig och sann mot mig själv.
Tårarna jag gråter när vi lägger på är sorg, inte rädsla. Jag är inte rädd för att sörja dig. Jag är bara ledsen för att rädsla har drivit oss isär. Jag är ledsen för att jag inte tagit vara på det vi haft, att jag inte kunnat visa dig kärlek.
Kärleken är god, även när den gör ont.
Rädslan är ond, även när den är som tillgängligast och lättast att ta till.
Din tystnad, din frånvaro. Så talande. Jag håller andan, vågar inte andas ut, vågar inte ens andas in. När jag vrider om nyckeln i dörren full av förhoppningar och när jag måste inse att det inte finns någonting av dig kvar. Ingenting som skulle kunna tyda på att du kommer tillbaka.
Jag försöker gråta men tårarna är slut, kudden är mascaratäckt, jag är slut sedan länge. Jag har tappat gnistan sedan länge. Jag gör det jag måste för att jag någonstans bland mina papper har en lapp från mig själv som säger "glöm inte mig när det blir mörkt". Att veta en sak och känna en annan.
Jag saknar dig otroligt men mest saknar jag mig själv.
Jag ringer inte till någon. Jag tar inte någon katt i famnen. Jag söker ingen hjälp eller lindring. Jag sliter mitt hår och försöker gråta en gång till. Jag ber tysta böner om att allt snart ska vara över, att solen, livet ska komma åter.
Den hopplöshet jag känner, den maktlöshet det ger, den meningslöshet och tomhet. Den har jag inga ord för.
<3
alltså, guuuuud så fint. <3
